I flertalet av de skrivna artiklarna i
media om metallsökare har man valt rubriken skattjägare och skattjakt, vilket
ger en missvisande bild av våra avsikter. Metallsökning är en stimulerande
friluftsaktivitet, inte helt olikt fiske då man aldrig vet vad som fastnar på
kroken. En stor del av metallsökningen i Sverige äger rum på stränder och
grönområden där kapsyler och moderna mynt hör till de vanligaste fynden. Det är
dock ingen hemlighet att många av oss har ett brinnande intresse för historia
och forntid. Vi tycks vara dem enda som vill göra någonting för att rädda de
fornsaker som vittrar sönder på landets åkrar, men inte för ekonomisk vinning.
Vårt intresse för detta är grundat i ett engagemang för kulturarvets bevarande.
Nuvarande lagstiftning hindrar oss dock från att bidra med vår ideella
arbetskraft inom detta område.

Kulturmiljölagen innebär att man behöver Länsstyrelsens tillstånd för att
använda metallsökare, om man inte vill riskera böter och fängelse. För oss är
det en självklarhet att följa lagen, trots att vi inte anser att dess nuvarande
utformning gynnar kulturarvets bevarande. Vi vill hävda att lagen motverkar
dess syfte att bevara och skydda kulturarvet, specifikt vad gäller de hotade
fornsakerna i Sveriges ploglager som förstörs i en rask takt. Lagen säger
nämligen i 19 § att tillstånd att använda och medföra metallsökare får
lämnas endast för verksamhet som

1. avser sökning efter annat än fornfynd, eller

2. ingår i vetenskaplig forskning hos det
allmänna.

Ett tillstånd får förenas med de villkor
som är nödvändiga för att säkerställa att metallsökare inte används i strid med
denna lag.

Vad definierar lagstiftarna att ett
fornfynd är?
3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som

1. påträffas i eller vid en fornlämning
och har samband med denna, eller

2. påträffas under andra omständigheter
och kan antas vara från tiden före 1850. Lag (2013:548).

Scenariot lyder att man ej kan få
tillstånd att använda metallsökaren på en brukad odlingsmark som sedan tidigare
ej är känd för att vara intressant utifrån arkeologiska aspekter om man
medvetet vill hitta föremål av metall som kan antas vara från tiden före 1850.
Detta sätter stopp för amatörarkeologer att tillföra historisk information om
platser som höjer värdet på kulturarvet genom att använda metallsökaren för att
ta upp metallföremål från jorden där risken föreligger att dem annars vittrar
sönder.

Risken med detta är att ovan nämnda intention att rädda vårt gemensamma
kulturarv kan ställa amatörarkeologen på samma sida av myntet som ”plundrare”
vars intresse ligger långt bortom att dela med sig av kulturarvet.

Sverige består av 41 miljoner hektar land, och det ökade intresset för
metallsökare bör omhändertas så att man skapar en resurs med tillräckliga
kunskaper för att låta oss vara behjälpliga i den arkeologiska processen och
tillsammans skydda samt vårda vår kulturmiljö.

Är dessa mynt en ”skatt” eller ett
förlorat kulturarv och hur skulle dem se ut efter ytterligare 100 år i jorden?

Text: Robbin Ask Ordf Sveriges Metallsökarförening Foto: Peter Högberg, Hans
Norstedt, Daniel Lundblad & Thomas Widmark

Kulturmiljölagen (KML): http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-1988950-om-kulturminnen_sfs-1988-950/